Två Töser Åker Tåg

Jahaja... ibland är "imorgon" längre bort än man kan tro. Hemma i Sverige har vi varit i... få se nu... 6 dagar! Åter igen känns det som en evighet. Först var vi ute och reste i flera månader kändes det som. Och nu har man varit hemma i åtminstone flera veckor. Känns det som. Det här med tidsperspektiv alltså... fy!

Sista natten i Rom MÅSTE ju bara nedskrivas, det vore big fail om den skulle falla i glömska nämligen. Egentligen är det inte så märkvärdigt. MEN;

Planen var att kl 20 låsa in våra för sista gången packade, oerhört tunga, smutsiga och hatälskade ryggsäckar i en sådan där smart och asdyr förvaringsbox som finns på alla tågstationer. Efter att vi gjort detta skulle vi leva sista natten i Rom som att det vore den sista i våra liv och sedan tidigt på morgonen, typ 4:50, återkomma till stationen, hämta våra för sista gången pacakde, oerhört tunga, smutsiga och hatälskade ryggsäckar och sätta oss på den förbokade flygbussen mot Ciampino flygplats där flyget skulle avgå kl 7:25.

DOCK har liksom Monaco inte heller Rom, _ITALIENS HUVUDSTADS CENTRALSTATION_, några förvaringsboxar, utan enbart bemannad bagageinlämning som stänger kl 23:59 och inte öppnar igen förrän 6:00... BIG STORT FOCKING "OKEJ?!" på det. Till och med Sandvikens station har ju förvaringsboxar!!! Eller jaja... nästan i alla fall. FALUN har! Och Falun är fan inte stort.

Planen brast. Men så kläcker undertecknad den enormt fenomenala idén att vi ska gå in och se allmänt dramatiskt förstörda ut på ett hotell och med desperation fråga om vi, MOT BETALNING, kan få förvara våra för sista gången packade, oerhört tunga, smutsiga och hatälskade ryggsäckar hos dem under natten. Hotellreceptionisten ser allmänt frågande ut, speciellt när jag tillägger att vi gärna BETALAR för denna tjänst. Han höjer ögonbrynen och säger bara "of course" och pekar på en städskrubb. Och någon betalning blir det inte fråga om! DOCK stänger receptionen mellan kl 2-6, och det är därmed under största importance att vi anländer innan 2 och sitter/sover av de sista timmarna inne i stationshuset, fram tills dess att bussen går.

Relativt nöjda försvinner vi ut i den romeska natten. Åker med kvällens sista gående tunnelbana, märk, kl 21!, mot Colloseum för att beskåda detta mästerverk i upplyst form också. Lite svalare och med lite färre turister än sist beskådar vi, fotar och drar vidare. Vi betar av de ställen som vi har pratat om att vi vill se men ännu inte hunnit med. Går längs Tibern och tar in den atmosfär som sprutar ut från de restauranger och uteserveringar som ligger längs med den. Strax innan 23:30 är vi klara med tittandet och måste tvunget bestämma oss för ett ställe att äta på. Efter många nitar hittar vi till sist ett ställe som har öppet och gärna serverar oss den berömda Sista Måltiden. Tack och lov är det min godaste måltid på resan (efter pizzan i Verona), så det hela är inget att gråta över. I alla fall inte om man bortser från det faktum att resan är slut om mindre än ett dygn. När vi kommer på det känns det lite vemodigt, och vi börjar genast prata om allt som har hänt och skrattar åt alla knäppa saker och gång på gång lägger vi oss lite halvt över bordet och stönar ut "åååååååååååh, jaaaaaaaaa, det var sååååå underbart/bra/roligt/jobbigt/fördjävligt/fantastiskt juuuuuuu!!!!" Och så minns vi och ler och skrattar och upprörs. Allt på samma gång.

Strosar runt lite den sista timmen och letar efter en sista fin italiensk glass att intaga. Letar efter ett visst ställe som vi hört talas om genom guideboken men hittar det inte. Det hela slutar med att jag får världens skavsår på "ringtån" och skiter i glassen, bara jag får sitta och slipper gå. Måste gå lite till. Tar av mig skon och går barfota genom stan. Det är ändå the last day in Rome, liksom. Man måste leva lite wild. 

Sätter oss på en busshållsplats och väntar på att nattbussen ska komma. Får vänta en halvtimme och vi börjar bli oroliga att vi inte ska hinna till hotellet och hämta de där väskorna som står i en städskrubb innan kl 2! Under halvtimmen hinner vi fascineras åt de maskiner som suger upp fimpar, flaskor och plastskräp från gatorna nattetid... först går en man och sopar ut allt som ligger på trottoaren på bilvägen, sen kommer bilen och suger upp allt i ett nafs!

Bussen kommer och vi hinner i god tid till hotellet för att hämta väskorna. Vi får till och med låna toan. Går till den mycket närbelägna stationen för att få oss lite välbehövlig och efterlängtad vila inne på en bänk eller så.

Vi går mot de automatiskt öppnande dörrarna.
Stannar oväntat upp med lätt bakåtlut.
- NOTHING HAPPENS!

Testar dörrarna bredvid.
- STÄNGT! CLOSED! NJET!

WTF!?!?!?!?!?!? Neeeeeeeeeeeeeeejjjjjj!!!!!! Det är stängt. Hela natten. Runt om oss ligger smutsiga människor och sover på diverse egna kompositioner. Det är bara att inse - vi är just nu, liksom dem, hemlösa. Tack och lov bara i 3 timmar framåt. Men det kom att bli de längsta 3 timmarna på mycket, mycket länge...

Efter en hel del stöneri, höga klagomål om Roms oduglighet och obegriplighet när det gäller detta och... eheehheerrm... fula ord, finner vi oss en plats på en gräsplätt en liten bit bort. Där slår vi oss ner med våra för sista gången packade, oerhört tunga, smutsiga och hatälskade ryggsäckar. Drar upp saker som kan vara bra att ligga på. Vid det här laget har vi redan gått i bajs, suttit i kiss och klivit i gammalt tuggummi för länge sedan, så det är bara att gilla läget. Det luktar fan vidrigt, men det är ju... the last night in Rome, och vi måste leva lite wild. Precis bredvid oss på gräsplätten har vi på höger sida - en stor klocka, så att vi inte missar bussen. På vänster sida - en grön knöl. En grön knöl som verkar vara Roms mest lugna och skönast nedbäddade uteliggare. Vi kunde med andra ord inte valt en bättre plats att spendera vår natt på än denna. Framför oss löper en rätt så trafikerad väg, vilket känns som en trygghet. Skulle det hända något så skulle någon, förhoppningsvis också någon som bryr sig, se det och därför göra något åt saken. Kollar till höger på den stora klockan. 2.15. Jaha. Ska vi testa sova lite? Neeej. Det är för farligt. Vi sitter. Tittar rakt ut i luften. Ser nog allmänt tappade ut. Lost of hope, lost of faith. Men så stannar det en bil vid rödljusen som inte ENBART stirrar som ett freak, utan faktiskt skriker "Last offer girls, you get the room for 30 Euro!" och ler sitt bredaste leende. Denna man har nämligen tidigare frågat oss, medan vi vandrade runt utanför stationen med ögon hängandes i hakhöjd, mungipor i armhålehöjd och axlar i knähöjd, om vi möööööjligtvis var "surtshing for accomendation lejdiiiis?". Vi berättade att det handlade om bara 2,5 h och därför var lugnt, vi skulle sätta oss ner och chilla någonstans. Tack ändå. Han står vid rödljuset i 10 minuter. Det blir grönt... det blir rött. Det blir grönt....... Det blir rött. Och det blir grööönt.... och rött. Grönt. Rött. men han står kvar. Snacksalig och dan. Frågar om allt och inget. Vädret i Sverige. Vädret i Rom. Livet i Sverige. Tiden i Rom. Han erbjuder oss att spendera natten gratis hemma hos honom till sist. För att han är "your friend, you swedish are nice people, all of you, just friend, come on, you go for free, sleeeeeep. This is no good for youuu, danger! Do not sit here, that is noo good for jo!"

Till sist åker han. Och vi är nöjda. Han visade sig vara väldigt trevlig till sist och han lyckades övertyga oss om att han faktiskt drev ett Bed & Breakfast, vilket vi tror på. Med tanke på vilken stenkoll han hade på booking.com eller liknande. Han nämnde sin ranking där åtminstone 10 ggr under det 10 minuter långa samtalet. :)

Klockan är 2:45. Känns som att vi suttit på den lilla gräsplätten i en evighet. Tiden går så enooooormt långsamt. Förbi passerar massor av trafik. De flesta bara stirrar. Och stirrar lite till. Ser att vi ser att dom stirrar. De kollar snabbt framåt. Men stirrar sekunden senare lite till. Och sen blir det grönt. Så då kör dom, men likväl stirrar de fortfarande. Livsfarligt ju.

Då och då kommer en chaufför med tillhörande fyllekompisar vilka vevar ner rutan och börjar konversera på italienska. Byter snart till hjälplig engelska, men bryr sig inte så mycket om de svar de får på sina frågor, utan ser mer till att få använda all den engelska de kan. Så någon vidare konversation blir det inte. Rätt var det är kommer det folk gåendes förbi oss. Då slår hjärtat i... ja, satan, HÅRT OCH MYCKET och man håller andan och extra hårt i värdesakerna tills dess att de har passerat. Så pustar man ut. Ingen kniv över strupen heller denna gång. Några som passerar stannar och konverserar. Vi försöker förtvivlat förklara att vi inte alltid kommer att bo där och att det inte är någon större fara med oss. "Our flight. In 4 hours. No problem. Just for now. No worry. We are okeeeey." Korta fraser som ändå inte riktigt går fram. En kille blir helt förundrad och gestikulerar och pratar på precis alla språk utom svenska och engelska. Vi förstår att han är upprörd, men vi vet inte vad vi kan säga för att lugna honom. Han går till sist med tillhörande dramatisk gest. Tänk er "the Egyptian". Den där posen man gör när man förtvivlat höjer axlar och handflator för att man gjort allt man kan och för allt i världen inte förstår hur den andra parten TÄNKER! Vänta. Ska hitta bild.


Ja, lite så såg han ut, helt enkelt. Fast ännu lite mer. Högre upp med axlarna. Och så bakifrån. Medan han gick sin väg.

Mannen med rummet för 30 Euro som sedan blev gratis kör förbi igen, denna gången åt andra hållet och därmed betydligt längre bort, skriker och gestikulerar med tummen upp/ner "EVERYTHING OKEEEEEEY?!!?!?!" medan han färdas framåt. Oerhört komisk och väldigt vänskaplig gest. Vi skrattar och gör tummen uppåt. Man undrar stilla om vårt välbefinnande väger tyngre än hans egen nattsömn eller om han fortfarande hoppas på att vi ska följa med honom...

Nåja, klockan blir 3:00. Såja, bara en timme kvar! Jag och Natalie spenderar de oooerhört långsamma minutrarna med att göra en ordlek. Länder. Slutar det på A ska du komma på ett land som börjar på A. Och då ska jag komma på ett land på den bokstaven som det landet slutar på. Slutsats: alla länder slutar på N, D och A. Värdelöst ämne i denna lek. Ett tips bara. Djur var däremot rätt bra. Ett tips bara.

Men NU vet ni. Nu händer det SJUKASTE! Den gröna knölen FLYGER upp från sin lilla grop, helt ROSENRASANDE. I samma stund kommer ytterligare en sådan här skräp-uppsugnings-maskin och suger upp plast och fimpar från gatorna. Uteliggaren kastar precis ALLA sina tillhörigheter framför denna uppsugar-maskin och skriker saker på ett för oss obegripligt språk... jo, antagligen italienska. :P Nu snackar vi alltså jacka, byxor, tröjor, SAKER, VÄSKA - ALLT! Det enda hon behåller och våldsamt packar ner i sin lilla påse är den gröna sovsäcken. Med stor precision och vana packar hon våldsamt ner den i påsen samtidigt som hon skriker och gestikulerar mot de snubbar som hoppat ur maskinen för att plocka bort det hon slängde framför den. De försöker prata med henne, men hon är rätt... bestämd på sin sak. Utstående och ständigt återkommande ord var "Polizi" och "kriminali". Vi sitter som två fågelholkar och bara stirrar på hela händelseförloppet. Sällan har man skådat en så oerhört arg och ilsken människa. I alla fall bara sådär, straight from sleep - till DET DÄR! Antagligen droger eller psykisk instabilitet som spökade såklart. Hon har det förmodligen inte helt lätt. I samma stund har ytterligare en italienare stannat för att försöka tala oss till rätta. Så han sitter där medan det händer. Skakar på huvudet. Tittar menande på oss och tycker verkligen inte att vi borde sitta kvar där. För första gången kändes det som att vi håller med. Jag tittar på Natalie och hon tittar på mig... och vi kommer överens om att det kanske är dags att förflytta sig... det är trots allt bara 50 minuter kvar till busstationen öppnar. Sekunden efter kommer den oerhört arga damen och går förbi bakom oss. Spottandes, fräsandes, skrikandes bort mot maskinen och gubbarna i den. De bryr sig inte längre och viftar bort henne. Mitt hjärta slår i maxfart och jag vågar knappt titta på henne. Vi ser hur gubbarna hoppar in i sugmaskinen och till vår förvåning också att allt hon slängde ut ligger kvar på gatan. De trycker på gasen och SWOSCH - in åker allt. Väska, kläder, saker... heeelt galet. 10 sekunder efter hör vi henne skrika en bit bort, kollar snabbt bakåt, ser hur hon gör en kaströrelse och CRASH så åker en stor glasflaska som hon kastar mot oss i marken. Det var inte så att den var jättenära och vi riskerade att få den på oss. Men det var definitivt det ultimata beviset på att det var dags. Gräsplätten skulle inte bebos mer - inte heller av oss.

Vi "blir av" med italienaren och småspringer bortåt stationen. Känns rätt olustigt hela grejen. Står ett par nattbussar och går. Riktigt smutsig och avgasrik luft, men satan vad mycket tryggare det kändes med ett par rökande busschaufförer omkring sig. De kollade givetvis rätt konstigt på oss, men vad ska man göra? Vi satt av den sista halvtimmen i smogen, hostandes, klagandes och helt sjukt slitna. Ser den arga damen strosa över busshållsplatserna, men ser henne också försvinna rätt snabbt. Skönt. 

Klockan blir äntligen 4. Vi går bort mot busstationen och får en plats på den första bussen. Både jag och Natalie somnar som stockar så fort vi sätter oss i sätena och sover fram till flygplatsen. Detta kan inte ha varit mer än 30 minuter, men det kändes som att man sovit en hel natt. Väl inne på flygplatsen finns inte en enda soffa eller bänk, så det blir till att sova 1,5 h på marmorgolvet. Hårt, kallt och obekvämt, men just i denna stund helt obetalbart! SÖMN! Ställer något slags alarm bara utifall. Vaknar 6:10 med neddreglad kudde och totalt förvirrad. Ställer oss i kön. Den går verkligen i snigelfart och jag ser till att vi får tränga oss före hela kön eftersom det stod att vår check in skulle stänga om bara 15 minuter. Detta visade sig vara helt i onödan eftersom vi fick vänta typ 1 timme inne vid gaten ändå. BAH!

Flygningen går bra. Det är oerhört gult på planet. Känns lite som ett leksaksplan. Ryanair va! Vi landar i tid. Det är asvarmt. Göteborg. Sverige! Luft! Trygghet! Prydligt! Rent! Blått! Grönt. MUMMMMMMS! :D 

Följer med Natalie hem, fixar och donar lite. Mamma fixar en sista-minuten tågbiljett hem till Kalmar och jag somnar gång på gång på tåget. Trött så det förslår! Försöker läsa men bara tappar boken. Mer dreggel. Sällan har Terese varit så trött.

Anländer till Kalmar. Ler stort när jag ser slottet. För då vet jag ju att jag är i Kalmar, visst då? ;) Bestämmer att jag ska ta den för sista gången packade, oerhört tunga, smutsiga och hatälskade ryggsäcken på en ordentlig sista tur och tar vägen längs slottet och vattnet hem. Det är en jätteomväg, men garanterat värt. Suga in dofterna, synen av havet, barnen, stranden och vajande träd. Och det var precis så underbart. Fram tills dess att skavsåren gör sig påminda igen. HAHA. Går barfota hela vägen hem. Inklusive under juice, mjölk och brödhandling på ICA Södercentrum. Ser ut som en riktig luffare när jag går runt där inne. Tejp på fötterna. Svarta fötter i övrigt, och då inte bara under, utan överallt! Ryggan ryggen och svetten lackandes. Möter Julia från klassen och får snabbt dra hela tågluffs-storyn för henne. Inser att det var en jäkla bra resa. Vi har hunnit se otroligt mycket men ändå hunnit njuta. Helt klart super!

Kommer hem. Testar en sista gång att sätta på kameran. Suckar redan i förhand när jag tänker på att jag inte har en aning om vart jag har försäkringspapprerna. Och att butiken jag köpte den i bara finns i Stockholm och Göteborg. Den ger lite fina digitala ljud ifrån sig och........ TROR NI INTE ATT DEN GÅR IGÅNG!?!!??! JODÅ, NOG FAAN GÖR DEN DET! Och det låter såklart superkorkat att blir upprörd över en sådan sak, men liksom VA!? Jag gjorde inget särskilt för att paja den och inget särskilt för att laga den. VAD hände? VAD?!?!? AAAAAAARRRRHHH! Hade jag testat när vi fortfarande var i Rom hade den kanske funkat där. Men jag begravde den ju längst ner i väskan efter att engångskameran inhandlats. I ren frustration! Fy sjutton alltså! Så HÄR frustrerad blev jag:


Ja, ni fattar.

Och sen då? Ja. Sen drog sommarlovet igång på riktigt. Sedan hemkomst har det hunnit festats järnet och jag har spenderat massa kvalitetstid med vänner och housies. Har verkligen haft helt fantastiska dagar i Kalmar! Alldeles för fantastiska. Rent utav. :-/ Men nu är jag hemma. Och det är också fint.


Detta innebär en tågluff för mig:

Att ständigt
... vara TRÖTT, både fysiskt och psykiskt.
... förundras över hur korta avstånd det egentligen är mellan länder och städer i Europa.
... svettas kopiöst ELLER frysa kollosalt.
... springa i storstäders stora tunnelbanesystem och halvt om halvt kvävas av alla, antagligen gravt ohälsosamma, partiklar man andas in.

Att allt eftersom
... inte orka bry sig om att man har en fläck på tröjan eller smutsiga fötter.
... lära sig somna på vilka konstiga ställen som helst, i vilka konstiga positioner som helst, på vilket konsigt underlag som helst, i vilken konstig omgivning som helst.
... inse att halva ens budget kommer gå åt till att köpa apdyrt flaskvatten.

Men mest av allt
... är det ett UNDERBART sätt att resa på! Man träffar folk precis hela tiden!
... är man hur hållbar som helst i sitt resande om man jämför med att istället göra korta weekendflygningar till alla dessa städer.
... har man sjukt mycket att minnas tillbaka på och massor av tid att njuta av det som hänt. Tågtiden är bästa tiden för återhämtning och refektion - helt perfekt! Hälften av alla bra blogginlägg är ju skrivna på just tåg!  :D

Detta har verkligen varit heeeeelt underbart.
Vi planerar redan för Östeuropa augusti 2012... ;)

Vill passa på att tacka Natalie, det är så himla häftigt att vi, som bara träffats i en vecka + några timmar en helg i Göteborg, lyckas ha det så ofantligt kul och bra tillsammans - MEEEEEEUUUUUUUUOW! ;D




Vadå, skulle JAG pronera?! ;)


Mina tre räddare i nöden. Flip-flopsen gick sjukt hårt åt. De SMÄLTE till och med under trampdynorna. :)


Utan denna "travel report" är biljetten ogiltig sades det... men... det var aldrig någon konduktör som var den minsta intresserad. :P 


Innan

 
Efter. :)

Glad svensk sommar på er!
See you around! You and the mosquitos!

Jajamän, Split är fullt av marmor OCH mammor. Eller rättare sagt... havande kvinnor. Som snart blir mammor för första gången. Eller andra. Tredje? Vem vet. Inte jag i alla fall.

Det var en kejsare som valde att bosätta sig i Split. Och sedan bygga ett palats. Till hans egen ära! Vilken kille va! Det skulle man göra. Vara märkvärdig och dan. Jag vet att ni undrar vad den stora sorgen är. Nu när ni vet att marmorn och mammorna, finns i Split. Den stora sorgen kom inte förrän på Brac. Den ö vi har spenderat midsommardagen på och nu ska till att spendera kvällen på också. Ön ligger 50 minuter från Split med färja. Brac är dessutom ursprugsön till all den marmor som han byggde palatset av, den där kejsaren. Och inte nog med det, Vita Huset i Washington byggdes också av marmor från Brac. Jag gillar när jag berättar för Natalie att jag läst detta i guideboken varpå hon frågar, ”jaså? Vilket vitt hus?” HAH! (Givetvis fattade hon själv vad hon just sagt efter typ 2 sekunder och vi kunde brista ut i ett härligt gapskratt).

Sorgen. Det är jättejobbigt. Hur jobbigt som helst faktiskt. Jag har lust att bara skrika och sparka och ååååååååh!

Min kamera är trasig. Japp. Broken. Knäpp. Out of control. Objektivet far in och ut och den vet inte vad den håller på med. Och ingen annan heller. Efter lite in- och utåkande säger displayen till sist ”systemfel” och slocknar. Och objektivet, det stannar kvar ute och vill inte åka in. Så den får inte plats i kameraväskan. Och jag som inte ens har TAPPAT den!!!! :( Jag kan acceptera att saker går sönder om man tappar dem. Men jag har varken tappat, utsatt den för vatten eller mat eller NÅGONTING! Varför händer det dessutom på världens finaste ö med världens klaraste vatten på midsommarafton när vi ska äta gott och ta massor av foton? Det går ju inte nu. Det som är tur, det är att man ju måste tillbaka för att kunna bevisa för sig själv att det finns, för det finns inga foton som bevisar det! YAY!

Förutom kamerasorgen är det jäkligt bra. Otroligt varmt och skönt och idag har vi solat och sovit ute på den kända stranden Zlatni Rat i straden Bol på Brac. Underbart, men vi blev lite besvikna på att det inte var en sandstrand som vi hade trott, bilder att döma... men. Jag har ju mina otroligt uthålliga flip flops, så det är lugnt med stenstränder också. Helt otroligt klart vatten men djupt så det förslår! Det är så läskigt att se botten och tro att man är två decimeter ifrån. Så tar man ett djupt andetag, sluter öga och näsa och katapultar sig nedåt botten för att kolla om det verkligen är bara två decimeter. Och det visar sig att hur mycket man än paddlar sig nedåt så kommer man inte till botten. Och det är omöjligt att avgöra hur långt det är kvar... man känner bara att det blir kallare och kallare och sen kommer den lilla småpaniken och man söker sig mot ytan. Det blir ljusare och ljusare och så till sist, PAAAAHHHH! LUFT! Och sen simmar man lite längre in och testar igen. Och igen. Och igen. Och till sist funkade det, men då var jag bara 1,5 meter från stranden! Inget för de där Split-mammornas små barn direkt! :O

Nu ska vi strax till att äta jordgubbar, ost och bröd, vindruvor, kex... och tortellini. :) Sedan hade vi tänkt besöka ett stort disco, men det visade sig att det hade upphört att existera. :P Så nu får vi dra till med en improviserad plan B. Utan kamera. Improviserade plan B's som ju alltid blir så bra och värda att dokumentera. I stort sett alltid bättre än långsiktiga plan A's. SKIT också!

Split har varit grymt för övrigt. För varmt för att göra något annat än att ligga på playan, så det är också vad vi har gjort. Slukat oerhörda mängder med glass, popcorn, vatten och pizzaslice'ar. Träffat lite diverse roligt folk och haft sköna kvällar i marmor-style. Marmor är det verkligen i hela stadskärnan. ”Golv” (mark, gator), väggar, tak, inomhus, utomhus. Allt! Han var verkligen mycket för marmor den där killen. Marmor från Brac.

Här kommer lite bilder trots allt. Från den tiden kameran var kvar hos oss.


Fin kväll i Split.


Snaaaaark :)


Inte lämna beachen innan solen börjar gå ner... ;)


Queens of Mordor! Eller NEJ! Marmor!


Mhm... marmor it is!


Hade en liten mås-photosession på båten Split-Brac. Kan inte låta bli att beskylla måsarna för att ha pajat min kamera. Det var liksom det sista jag gjorde innan den pajade. Väldigt lågt av mig, jag vet. Men det Bamse inte hör, det Bamse inte vet. Ibland är det värt att skylla på de som inte kan försvara sig. Iaf när man är på semester och grovt beroende av sin kamera. I alla fall om man heter Terese. Men det blev åtminstone många roliga och bra måsbilder. Här är en. Och nu har jag precis producerat tidernas längsta bildtext. :)

Förlåt mig mås, utan dig skulle ekosystemet förgås!


Snyft. Min kaaamera! :'(

Glad midsommar på er hur som helst! Njut av sill, gräslök och jordgubbar med glass! <3

Ät minst en senapssills- och löksillsfilé åt mig. Och har någon den där thai-sillen så skäms jag i och för sig lite för att säga det, men ta en sån med. Jag bara älskar den. Mih! Sverige på midsommar är faktiskt oslagbart. Saknar.

Pusstuss!

Zagreb tågstation den 22 juni 2011, kl 1.20

Det femte godståget bestående av minst 50 vagnar åkte just förbi. Det gnisslade och hade sig och lät jätteilla. Precis som de andra fyra också har gjort. Paret på bänken bredvid oss dricker öl och mannen röker nu den 7:e cigaretten i ordningen sedan vi satte oss här för... låt se... 1,5 timme sedan. Satte oss på en bänk på perrong 2 på Zagrebs tågstation. Det gjorde vi efter att ha anlänt med ett försenat tåg från Villbach (en stad i Österrike), vilken vi tidigare tagit buss till från Venedig. Vi har varit på resande fot sedan kl 8.30 i morse och är... trötta. Griniga. Irriterade. Frustrerade. Och just då, just då, kommer tågförseningen. Dessutom mitt i natten...

Det har funnits bättre dagar på den här resan än denna...

Vi sade adjö till fantastiska Verona kl 8-9 som sagt och tog tåget mot Venedig. Tåget visade sig vara helt fullproppat och blev därför det första tåget vi var tvungna att stå på sedan vi lämnade Sverige den 8 juni. Skönt att vi klarat oss så länge i alla fall, då ståplats enligt en del före detta tågluffare tenderar vara vanligt när man tågluffar under sommarmånaderna. Så egentligen ska vi väl skatta oss lyckliga, men det var hur man än vrider och vänder på det en seg och jobbig början på dagen.

När vi äntligen kommer fram för att låsa in de alltmer tyngande väskorna i bagageskåp visar det sig att kön är milslång och går i snigelfart. GAH! Vi hade tidigare kollat upp vilka alternativ det fanns för att ta sig från Venedig till Split under kvällen/natten. Inget var bra. Men vad gör man? Jo, man väljer ett av dem, trots att inget är bra, eftersom man så gärna vill till Split.

Alt. 1:
Venedig – Villbach (Österrike), buss, en rejäl omväg samt 100 kr extra pga av buss, kl 15:20-18:50
Villbach – Zagreb, tåg kl 19:25-23.36
Zagreb – Split, nattåg, kl 23:45-8:36

Alt 2:
Venedig – Zagreb, nattåg, kl 21:20-4:20
Zagreb – Split, tåg, kl 8:50-13:38

Trots klara nackdelar med de båda alternativen valde vi till sist alternativ 1, vilket vi nu surt ångrar. Huvudanledningen var att vi inte orkade bära ryggsäckarna och att vi skulle ha blivit ruinerade i Venedig om vi stannade hela dagen. 5 timmar fick vara tillräckligt i denna turisttäta stad. Väldigt, väldigt fin var den ju, men med trötta huvuden, kroppar och sinnen som bara längtar efter sol, bad och avkoppling var det nästan plågsamt att gå runt där bland alla tyskar, asiater och amerikaner och försöka njuta i 33 graders värme med 20 kg på ryggen. Resultat: SVETT. Ger gärna Venedig en ny chans en annan dag, men idag var helt enkelt inte den rätta dagen.


Ett glatt moment i en lite jobbig tillvaro.




Frustrationens blick.


Och en gondol i en gränd. Såklart.

Vi spenderade merparten av tiden i Venedig med att stå i kö och gå runt, gärna också fram och tillbaka samma väg som vi redan gått 3 gånger över höga, långa, asjobbiga broar. Vi gick mellan de olika kontor som de olika informationsdiskarna vi köade för ständigt lotsade oss vidare till. Allt detta gjorde vi från samma stund som vi anlände, egentligen bara för att komma därifrån. Sjukt. Klockan 13 hade vi äntligen fixat biljetten från Venedig-Villbach. En buss som skulle gå 15:20. Tada! Två timmar kvar i Venedig. Vi gick över en bro, såg visserligen en hel del fina och söta gränder, kanaler, gondoler och gondoljärer, men tror vi båda helst tyckte det var allra skönast att bara sitta ner och ta något att äta och dricka. Detta gjorde vi, och gick sedan mot ”people mover” (big HAHAHA för namnet) som var som en liten... rälsbuss i luften som gick på 2 minuter och fraktade en från originalbussterminalen till den nya terminalen. Där väntade en hypermodern Österrikisk buss på oss. På den snikade vi dessutom till oss frontplatserna på övervåningen. Panorama view! :D Det var det första bra som hände den här dagen. MEN bussen kör inte på utsatt tid! Efter 20 minuter rullar vi äntligen och vi blir åter igen irriterade och oroliga att vi inte ska hinna med bytet till tåget i Villbach. När vi väl närmar oss Alperna är dock denna oro som bortblåst, för OJ vad fint och vackert och förstummande maffigt det var. Wow! Vattenfall och vita, om vartannat mixat med blåa, små bäckar och floder flöt fram mellan bergen. Gröna och gråa alptoppar som omringade oss på båda sidor. Och de badade i små vita och tussiga moln. IIH! Lycka! :D



Myys!


Magnifikt!




Och i tid kom vi fram. På något konstgit vis... vi hade gott om tid innan tåget skulle gå och hann till och med gå in på en mataffär och uppleva samma matbutiks-logik som hemma. Mums! Det kändes som man hade färdats låååångt uppåt och hemåt bara för att det kändes så pass likt Sverige helt plötsligt. Ordning och reda, pengar på fredag! Typ. Så där handlade vi på oss lite frukt, lite chips, lite godis och massa dryck för att klara kvällen och natten på tåg. Sätter oss på tåget, får en helt egen kupé och breder ut oss som bara den och tänker ”men NU så, nu löser det sig”. Klockan blir 19:25 och vi bara väntar på det där ögonblicket: visslan från konduktören, dörrar som slås igen och kroppen som lite lätt trycks bakåt när tåget sakta börjar rulla och det börjar klucka lite lät. Men.... det kommer inte! Inte på 5 minuter. Inte på 10. Inte på 20! Efter 20 kommer konduktören och berättar att han inte vet hur lång tid det kommer att ta, men att ”linjen är död”. Förödande för oss som har 9 minuter på oss att byta tåg i Zagreb. Vi kör klagosången gånger 1000 i vår lilla kupé och kryper på väggarna över det faktum att vi kommer att få sitta 8 timmar på Zagreb station och vänta på morgontåget. Efter 30 minuter rullar vi ändå iväg och vi känner en känsla av... hopplöshet. Fuck. Big time.

Men så kom vyerna. Solen står lågt, lyser orange. Bergstopparna färgas svarta, mörkblå och mörkgrå och där bakom är himlen rosa och gul och blå och orange. Åkrarna och fälten närapå glittrar i olika nyanser av grönt medan vi långsamt kluckar fram på spåret med rutorna neddragna. Med vinden i håret och med ett leende på läpparna ser man små bergsbyar, kossor, getter, får och berg svischa förbi vart man än tittar. I var liten by finns minst en vacker liten kyrka. Det är så otroligt vackert att jag inte kan sluta le när jag står där och hänger ut genom fönstret. Vill bara fortsätta åka. Alltid. Vill inte att solen inte ska gå ned. Det är så perfekt. Det är sådär som på film. Ja. Som i turistbroschyrer. Sådär som de framställer tågluffande på SJ. Sådär som det inte riktigt har varit. Men plötsligt är det så. Och det är helt otroligt. Medelhavskusten i all ära, men det här var så... FANTASTISKT vackert och äkta och genuint. Jag hade min bästa romantic gaze någonsin. Och såhär i efterhand tror jag att jag är glad att kamerabatteriet var dött sedan länge. Jag var skitsur ett tag, men sen insåg man, sådär som man gör ibland, att foton eller filmer inte kommer att kunna återskapa känslan på något sätt ändå, utan kanske snarare riskerar att förstöra minnet.

Jodå, nog bor det poesi och romantik inom oss alla. ;)

När mörkret väl lagt sig var det till att stänga fönster och dörrar och istället socialisera med en slovensk tjej som satt sig i vår kupé. Hon kunde ge oss en del bra tips om Kroatien och dessutom lugna oss och berätta att det var fullt normalt att det kom 10 poliser in på tåget vid gränsen mellan Slovenien och Kroatien med aggressiviteten i högsta hugg. Detta var såklart eftersom vi lämnade EU, hade inte alls tänkt på det innan. Det har gått sjukt smidigt mellan länderna i övrigt ju. Yeah. Vi fick hur som helst visa passet för 2 av dem, berätta att vi inte hade något att deklarera för en av dem, en stämpel i passet utav en av dem samt möta en arg blick från 6 av dem. Vi blir stående en kvart vid gränsen och det sista hoppet att vi kanske hade kört in förseningen och kaaanske, kanske skulle hinna med tåget i Zagreb, det släcktes för gott.

Vi hoppar (bokstavligen! Sjukt högt steg från tåget till perrongen!) av tåget. Uppgivna. Tittar upp på en tavla. Split står det. Och så 23.45. Det måste ju vara vårt tåg. Som fortfarande står kvar, trots att det skulle gått för 15 minuter sedan. Vänta nu. Oj! Det står 40 också. 40 minuter. 40 minuters försening ju! JAAAAAAAA!!! FLYT!!! Vi KOMMER hinna med det och slippa sitta på centralen till kl 8.50 imorgon bitti!! :D Elleeeeer?

Som sagt. Siffran 40 växte till 65. Lagom till det hade gått 65 min och vi äääntligen trodde vi skulle få kliva på växte det till 110. Om 5 minuter har det gått 110 minuter. Nästan 2 timmar. Hoppas innerligt att siffran inte växer en gång till. Extreeemt psykiskt påfrestande. NU KOMMER TÅGET!!! SHUT DOWN. God natt!

Saluta!


Nya vänner #1. Gillar han till höger. Alltså den av dem som faktiskt fick vara med på bild. Hur tänkte hon som tog kortet som klippte bort en femtedel och hur tänkte han med ryggsäcken som bara står. Rätt upp och ned: STÅR? :)


Nya vänner #2

Och jaaa, vi haar sett Julias balkong också, här är den! :P




So looong! Dags att gå och sova, imorgon ringer klockan kl 7.30. :-/


Coolt att ha suttit ute på en trappa i värmen ändå med den lilla minidatorkamraten... undertiden har småkryp krypit över skärmen. Jag har undertiden skrämt människor med min uppenbarelse.  Människor och djur har också skrämt mig med sin uppenbarelse. Men ett blogginlägg har det minsann blivit! Allt på en timme mitt i natten i ett gammalt kloster i Verona. Säger bara; OH BOY!

Buonanotte!


Pernilla: Hihihi, taaaack. Du är gulle! :D Som du vet gillar jag ju att sväva uuuut så att säga. När jag får skriva precis som jag vill precis när jag vill är det som allra, allra bäst. Det är exakt det jag gör nu, sånär som på när jag vill. :P I svaga stunder längtar jag tillbaka till Kalmar faktiskt. Typ när man haft ryggsäcken på liiite för länge. Mått illa på ett skumpande tåg lite för länge eller varit utan mat och toalett allt för länge. Eller när man bara vill ha ett vanligt glas vatten från kranen. Eller möta fina kompisar. Så som du. Syns snart. <3

Patrick: WAY TO GO! Haha!! :D That is great... just continue in the same way. Maybe you should consider something additional to google translate when it comes to learning the grammars. That friend isn't trustworthy at all you know... ;) Well... I am! ;)

God kväll!

Vi har, som titeln så fyndigt avslöjar, spenderat nästan hela dagen i furstendömet Monaco. Herreguuuuud! Vi har lovat varandra att inte bli en sån där kvinna som åker till Monaco med sin man. Det är liksom.... lite för mycket... hur ska man säga.... eeh..... YTLIGHET! Haaahaaaahaaaa (!) (!!!). Man kände sig skapligt malplacerad med sin ryggsäck och osminkade nuna. Svetten rinnande längs rygg, nacke och i panna. Med plåster mellan tårna och fett hår. DOCK är det mycket vackert och helt klart värt att se. De städar till och med bort de vissna löven under träden för att parkerna ska förbli perfectus maximus. Gud alltså. Monaco. Vilket... ”land”. Haha. Jag tänker på Anna. Anna Möller. Om du läser det här Anna – Det tar längre tid att gå från Falkenbergshuset till Baronen än att korsa Monaco till fots. :) Jag minns inte exakt hur litet det var, men var det inte... 1,98 km2? :) That is... from now on... a fact! Y-t-t-e-p-y-t-t-e-l-i-t-e-t. Nästan så att kartan blev 1:1. Eller... nä. Men överdrifter är alltid lite kul. Medan Berlins och Paris' kartor var av förtvivlande liten skala var det här rena rama gudomligheten! Man tror att man på en dag ska hinna se kanke en tredjedel, tills dess att man upptäcker att man på 3 minuter gått runt hela udden som är den där tredjedelen. :D

 

För tillfället sitter vi på tåget som precis tagit oss över den fransk-italienska gränsen. Vi åker längs kusten och det är tidvis förtrollande vackert. Om någon timme stundar solnedgången och det pirrar i magen bara av tanken att vi kommer få se solen gå ned vid Medelhavets horisont. Allt från ett italienskt regionaltåg som går i blått och silver och är allmänt asbekvämt.

Igår kväll bjöd Riccardo över en CS-bekant på lite plockmat. Jag och Natalie blev ombedda att göra något med de ingredienser som fanns kvar sedan vår senaste matlagning. Det som fanns kvar var lite ägg, massor av mjöl och lite grönsaker. Mjölet ansåg vi att det inte var någon fara med, eftersom det håller sig i år och dagar, men Riccardo hävdade att det skulle bli gammalt och bebott av djur om vi inte använde det nu och på en gång. Jag vet inte. Jag vet bara att jag har använt samma mjölpaket sedan jag flyttade till Kalmar. :) Dock är ju södra Frankrike lite fuktigare än Kalmar, överlag, så han kanske har rätt. :P Den bekanta som han hade från CS visade sig vara en riktigt rolig människa! Från Libanon dessutom, men han var i Nice för att genomföra ett filmprojekt under ett års tid. Jag och Natalie lyckades få ihop lite gurk-, morots-, och zucchinistavar samt en svamp-, zucchini-, samt kikärtsomelett som det sedan bjöds på tillsammans med lite chips och lite vin. Klockan närmade sig 22 och de undrade båda varför vi inte var på väg ut. Vi hade själva tänkt tanken, men visste inte om det skulle uppfattas som oansvarigt och som brist på respekt, och satt istället och försökte vara sociala trots den trötthet som rådde. Libanesen Charbel triggade till sist iväg oss och sa att vi ju kunde stanna ute hela natten om det var så att Riccardo skulle gå och lägga sig. Vi försäkrade oss dock om att vi skulle kunna komma in och få en god natts sömn eftersom vi var ruggigt slitna och verkligen behövde få ett antal timmar med sömn för att orka Monaco idag. Vi kom överens om att vi skulle vara hemma senast midnatt (haha, känns så himla högstadiet!), så skulle han öppna dörren. Och nog var vi också det! På de två timmarna ute hann vi spela bort lite (ja, lite...) pengar på casino samt sitta nere på stranden och ta en drink. Jag testade vitt vin med en skvätt viollikör (eller åtminstone extrakt), vilket var en superhit! Hur gott som helst! Till råga på allt hann jag lära Natalie enarmad bandids-poker, Black Jack och Roulette på 5 minuter. Om hon fattade något eller har någon nytta av det återstår att se. :) Själv känner jag mig lite som en... speltok. De två timmarna vi fick uppleva av Nice's nattliv var tämligen mysiga och gjorde att vi såg fram emot ytterligare stranddrinkar och strandpicknickar som nu väntar i Italien och Kroatien än mer! :D

Vi tog farväl av Riccardo och Sebastiano tidigt i morse. De skulle åka upp i bergen och ha en liten minisemester, så de lämnade i stort sett Nice samtidigt som vi. Det blev en croissant på stående fot på vägen till centralen samt några brödskivor av Husmans knäcke som vi hade kvar från Malmö. Man måste ju få i sig lite fibrer i dessa ljusbrödiga länder! Snart väntar dessutom ciabatta och foccacia så det står härliga till i 4-5 dagar framöver. :D

Vi hade tänkt att lämna ryggsäckarna i skåp på stationen i Monaco. Detta gick dock inte så bra, då det inte fanns några skåp. Inte i hela Monaco tydligen. Och det verkade jättemycket som att han i informationsdisken överhuvudtaget inte brydde sig om att vi skulle dö med ryggsäckarna på ryggarna hela dagen, så han passade på att hånle lite. Morr. Vi övervägde att fråga på något hotell eller liknande om man kunde få förvara dem där under dagen, men det slutade ändå med att vi åkte buss, gick i berg och i stan med dem. Fy F*N vad jobbigt och drygt det var, men vi överlevde, som synes. Och ryggen, den har fått sig en ordentlig omgång. Naaahjs!

Haj haaaj! Alla turister väntade på vaktparad liknande den utanför Stockholms slott...
dock var denna mycket lamare. :P

Monaco består av typ tre pirar kan man säga. Eller... tre... utbuktningar i havet. Fyllda med hus, rikedom och med damer och herrar som har massor av pengar. Man har byggt på höjden i Monaco. Nästan enbart höghus som pryder bergssluttningarna. Och där nere ligger lyxbåtarna på rad och glänser. Och kryssarna. På vägarna kör svarta blanka Mercedes- och BMW-bilar. Allra mest utanför Casinot. Det Casino där flertalet storfilmer spelat in sina casinoscener. T ex den första Bondfilmen med han Daniel någonting. Jag är så otroligt dålig på film. Men jag tyckte att den var bra. Det är nästan lite komiskt med allt det där glansiga och perfekta. Vet inte hur man ska förklara, men det känns så enormt... show off-igt. Det är liksom riktig lyx blandat med låtsas-lyx. Och vi har sett plastikopererade tanter som egentligen är säkert 70 år, men som i ansiktet ser ut att vara 45-50. Crazy. Vi har hört/sett ett svenskt par med Lacosteskor, Gucciväska och chihuahua i väskan på bussen samt hjälpt ett säkert rätt så välbärgat par som också visade sig vara svenska att hitta till stationen. Eller... åtminstone gjorde vi ett försök. :)


My name is Bond: Kobent Bond.

Vi hade sedan innan bestämt att vi skulle unna oss en fin middag när vi väl var på plats i Monaco. ”Kosta vad det kosta vill!” sade vi och beställde in varsin Margeritha. :P Det hela slutade med att vi inte åt förrän kl 15. Tänk då att vi gick upp kl 8 och hade ätit 2 skivor Husmans och en croissant sedan dess... Kalaset med tommaste pizzan all times samt Coca Cola och ett glas färsk apelsinjuice gick på 30 Euro. Degen smakade pinnbröd var dessutom rejält bränd. Om det var värt 300 spänn är ju en fråga som har ett rätt självklart svar, men vi har åtminstone unnat oss en dyr middag/lunch i Monaco som vi lovat oss själva. :) Juicen däremot! MUMS! Sjukt god och näääästan värd de drygt 60 kronor som den kostade. Men stor var den ju inte. Men less is more. Monaco vet inga gränser. Hade man valt en pizza med ytterligare en ingridiens, typ champinjoner utöver tomat och ost hade den istället kostat 14 Euro. Ööööööh. Just det. Norge är inte helt fel ändå, där får man åtminstone en stor pizza för 100 spänn. :P

Hm... 


Hmmmmmmm.... :P

Jag passade på att bada fötterna samtidigt som jag ohjälpligt sjönk ned i den konstgjorda sanden. Åter igen: Konstgjort. Hah! Tappade dessutom mina plåster som jag hade plåstrat om mina stackars flip-flop-svedda fötter med. Ovärt bad. :P

 


Mot sveda och värk - plåstertejp.

Vi begav oss efter måltiden mot stationen för att åka mot Italien. Det vi hittills hunnit uppleva av Italien är mycket positivt. Detta inbegriper ett fuccaccia-inköp av trevlig personal, ett vininköp i en trevlig vinbutik som hade kött hängande på väggarna (säger inte att det var för den sakens skull som den var trevlig dock), ett informationsdisk-besök med bra engelska samt ett bakverks-inköp av en otroligt snäll konditor; alltsamman vid tågbytet på andra sidan franska (Monegaskiska?) gränsen. Dessutom har vi redan sett otroligt fina vyer från tågfönstret. Havet på ena sidan och bergen på den andra. Mums!

 
Självklart hittar man en lösnagel på tåget från Monaco. Big focking LOL!


Vackra vyer. Dock svårt att ta i farten. :)

Snart anländer vi till Genoa (Genova, Genua), har sett otaligt antal stavningar av denna stad. :P Vi har bokat ett hostel uppe i bergen som ska ha en fin utsikt över staden och kusten. Har sett både ris och ros i hostelets omdömen, så det återstår att se vad vi ger. Med tanke på rådande hunger är jag mer beredd att ge bort ros, ris behåller jag hellre själv. Äter det rått om så är. Fy vad dåligt det där var. Förlåt. :P

Hoppas ni mår bra i alla fall! Det gör vi!

Kramar!!!


Update: Försöker ladda upp bilder, men det vill sig inte... Får testa igen imorgon. :) Vi är framme uppe på vårt berg i Genova och det är fuuullt av ungdomar och det finns alla fasciliteter man behöver. Nu är vi backpackers på riktigt! :P Natti natti!

Update 2: Nu funkar det med bilderna! Weee! Såhär fin är utsikten från vårt hostel-rum:



Nu ska vi åka nedåt mot Genova och se stränderna och i eftermiddag besöka Europas största akvarium. :D

Ciao!

Tisdag kl 23.09 – Terese är trött, rödblommig och ligger i mittenslafen i vagn 23 av 30 (!) på nattåget mellan Paris-Nice.

Hujedamejsanhejsan! Om jag får önska två saker just nu så är det första 1. Att Henzo får glädje av min handduk som jag just kom på att jag glömde hemma hos honom och 2. Att det är soligt och varmt i Nice. Vår host i Nice, en man som för att vi ska känna igen honom på stationen i morgon bitti beskriver sig själv som ”fet med glasögon och med en liten son”, skrev till mig att han skulle ta oss med till Antibes och bada/kite'a (vad är det?) imorgon. Jiiiha! Äntligen blir det lite slapperi och bad! Slapperi är verkligen vad vi behöver nu. Så mycket som vi sett under bara dessa 6 dagar har jag aldrig i mitt liv sett på så kort tid. Resan till Kina var iofs ganska så liknande i intensitet, men allt detta promenerande slår ju rekord! Guuuuud vad vi går. Det tar på krafterna så det sjunger om det! Men man kanske iaf får snygg rumpa? Skulle haft såna där skor. Easytoe? Haha. Eller? Easy tone kanske det var. Men toe passar ju sjukt mycket bättre. :)

Paris alltså. Hm. De ÄR otrevliga. Överlag är de faktiskt det. Först är det ju det här med engelskan. De fortsätter att prata på franska. Och visst, jag kan också tycka att man åtminstone kan lära sig vanliga fraser på det språk som talas i landet man ska till, men... ändå. Jag kan faktiskt bonjour. Och nöff. Ö, dö, twua, quatre, zäänk och ja. Ni fattar. Det alla kan. Au revoir också! Viktigt. Sillvopläe... det här med stavningen ska vi dock inte gå närmre in på. SVÅRT! Men alla är inte likadana. Men många verkar helt enkelt vägra engelska. Småjobbigt. Men kanske också lite ens eget fel. Man hade kunnat lära sig lite i alla fall. Jag kanske begär lite mycket också när jag idag först kliver en tjej rätt så ordenligt på foten på en assmockad tunnelbanevagn och får DÖDENS blick tillbaka trots att jag kör den totala hundvalpsblicken och säger ”sorry, oh, nooo, I'm so sorry, really!! Soorryyy!” eller när jag lite osmidigt biter i en tomat medan vi sitter och åker så att det sprutar åt alla håll, bland annat rakt på den kostymnisse som sitter mittemot med sina exceldokument. Dock verkar alla se det utom just han själv. Puh! I övrigt lyckades jag också ha ut två kartonger med tomater i matbutiken i morse. Jag gjorde även 2 andra jätteklantiga saker som jag i skrivande stund inte kommer på. Jag och Natalie kom fram till att det var 5 stycken klantigheter när vi väl började räkna dem; tomathändelse 1 och 2, fottrampet samt ytterligare två st grejer. Får återkomma om detta.

I Paris finns tunnelbanestationer som heter Stalingrad, Rome, Europe, Nation, Invalides, Concorde, Trocadéro, Pelleport, Pyramides och Bel-Air. Det är säkert bara jag, men jag kan sitta och fnissa och förundras över sådant i flera.... minuter. Otroligt hur spexreplikerna ÄNNU plågar mig btw... Och ”plågar” är alltså något... bra. Eller... äre jobbigt jag tänker på? ;)

Men trots att folket är rätt nonchalant får jag säga att jag tycker väldigt mycket om staden. Väldigt vacker, och vi HAR mött trevligt folk också. Mest förälskad blir man i de som gör allt, allt, ALLT för att hjälpa en. Man frågar om vägen. De förklarar på franska. Man ursäktar sig och frågar om de kan ta det på engelska. De pekar och pratar ÄNNU tydligare på franska. Man ser ännu mer frågande ut än innan. Och så tar de en i armen och säger ytterligare något på franska. De springer framför en och visar. Och fortsätter prata på franska. Man skrattar, fnissar och förundras och är glad. Och tackar. ”Thank you very much!”, varav man får ett ”bye bye”, vilket alla, verkligen alla, verkar kunna på engelska, trots allt. :)

Natalie och jag fantiserade i det planerande stadiet av resan mycket om den stund när vi skulle sitta på en uteservering i Paris och sippa på ett glas vin. Igår var den stunden kommen! Även om det blev längs en bilgata och i regn blev det... trevligt! Samtidigt som vi gjorde detta väntade vi på att skymningen skulle lägga sig så att vi kunde bege oss uppåt i Eiffeltornet och skåda Paris i en skimrande, blinkande nattkostym. Vi flyttade efter en stunds ihärdigt regnande in. Ett bra val. Där kom vi att bli grannbord med en äldre, rätt plösig dam med en liten hund som sällskap. Hunden hade också en stol. Hunden blev matad med pommes frites. Damen verkade ha en nära relation med kyparen. Allt eftersom champagnen ned i hennes strupe blev kyparens namn allt mera shouted out loud, så att säga. Tror hon var en stammis med betoning på staNNis. Hon satt. Satt av tid. Är nog trevligt att vara pensionär med hund i Paris. Sitta av tid. Mata hund med pommes frites. Hunden var verkligen den sötaste på länge. Ihihi.

Eiffeltornet var magnifikt! Och jag som alltid trott att det var GRÅTT! Eller... stål. Rostfritt stål typ. Men det är ju BRUNT! MÅLAT brunt också. Värsta chocken! Men det är maffigt, vackert och allt sånt. Gillade det verkligen. Planen var att gå upp för trapporna halva vägen och ta hissen upp till toppen där det börjar smalna av. Dock var inte vi de enda som tänkte denna tanke denna kväll. Så... näe. De stängde biljettförsäljningen till toppen lagom tills att vi var redo för den. Suck. Dock såg vi rätt bra från våning 2 också, borde varit dryga 200 meter kan jag tänka. Allt som allt är tornet 343 meter om jag minns rätt. Det där tornet i Dubai är 800 eller 900 meter. Jag fattar verkligen inte. Verkligen inte.

Förresten! Natten med fem stycken i en säng... blev bara två. De tre ryska tjejerna kom hem 00.30. Henzo var så irriterad på dem eftersom de inte hört av sig på hela kvällen att han sa att sängen var vår om de inte kom hem innan 00.00. Trötta som vi var den kvällen satt vi och räknade ner minuterna från 23.30 och framåt. Natalie somnade på stört 00.02. :) När de sedan kommer hem har vi båda hunnit somna men de, tillsammans med Henzo väcker oss och säger att vi måste lösa det hela på något sätt. Vi spelar medvetslösa (vilket vi iofs nästan också VAR) och mumlar något till svar. De säger att det är okej att de sover på golvet om de bara kan få täcket och vi istället tar filten. Så så blir det. Underbart! Natten mån-tis tänkte vi ju att vi såklart skulle vara ensamma eftersom också Henzo måste ha märkt att det inte är hållbart att ha så många som sover i en säng samtidigt. Alla får helt enkelt inte plats. Men nej. När vi kommer hem från Tour de Eiffel så står en ny surfare i köket och dricker äppeljuice. Hon är dock jättetrevlig, jätteduktig på engelska och säger att hon gladeligen sover på golvet och inte trängs 3 i sängen. Så jag och Natalie får ytterligare en natt i en skön säng med gott om ytrymme – nice! Ryskorna hade lämnat Paris för Finland tidigare samma morgon.

Nu börjar det verkligen bli sovdags. Hela kupén, (haha! Natalie har somnat med lampan på!) snarkar och har sig. Jag gör det också. Inombords. Så trött, så trött... MEN (!) Först vill jag bara berätta att vi sett Montmartre, och i och med det både Moulin Rouge och …... (den vita, snygga på kullen!) Vi har som tidigare nämnt också sett Louvren... dock bara utifrån då det tydligen alltid är STÄNGT på tisdagar. Bara sådär. Va? Okej. Söndagar, måndagar och fredagar kan man ha sådana där ”alltid stängt”-konstigheter för sig, men TISdag?! Dessutom var det fritt inträde för alla under 26 år, vilket gör bristen på the view of the real Mona Lisa ännu mer frustrerande. 26-årsgränsen är faktiskt en grej för många sevärdheter i Paris. Jättebra! Triumfbågen var också gratis, liksom att Eiffeltornet bara kostade 3,70 Euro eftersom vi var under 26. Igår, vilket var en helgdag (antar att det var pingst hemma också :P) så åker man för halva priset på tunnelbanan. Vi köpte dagskort med fritt resande för 3,40 Euro – oförskämt billigt! Dock undrar jag dels hur många timmar (ja, faktiskt handlar det om timmar) och dels hur många km (kanske MIL?!) vi har spenderat samt gått i Paris tunnelbane- och järnvägssystem. Det är inga små tal vi snackar om, det kan jag säga. Hade varit sjukt intressant med en stegräknare faktiskt.

För övrigt loggade jag in på studieportalen idag. Med ett fett gulp i halsen och dubbla hjärtslag öppnade jag höger öga, sedan vänster öga. Och där fick jag se vad jag fick på sista uppgiften i skolan... 17/19 poäng! Tjohooooooooooo!!!! Blev sjukt glad! :D SOM jag satt och kämpade med den. Hade blivit så sjukt ledsen om det inte hade gått bra. Så.. nu är jag nöjd och glad. Bara att hålla tummarna för att tentan också gått bra. Puh!

Nu är det dags att sätta i öronpropparna och sluta ögonen för min del också. Precis som vanligt är jag sist till sömns. Men jag gillar det. :) Imorgon (det vill säga redan nu, med tanke på att det redan kommer att ha hänt när jag har möjlighet att ladda upp detta) vaknar vi förhoppningsvis i ett soligt Nice och blir mött av en tjock man i glasögon med en son. Som vill visa oss runt och ta oss till Antibes. Låter ju hur bra som helst.

Snark och hej!

Trötta som två STACKARS STACKARS satar rullar vi nu vidare mot Nice. Vi ska precis till att ta farväl av Henzo i förorten utanför Paris. Vi har köpt choklad till honom. Han ska också få ett foto på oss. :)

SOM vi har åkt Parisistisk tunnelbana! Idag har vi sett kanske ca ungefär 27 tunnelbanestationer, världens strösta rondell och världens (eller om det var Europas) största kyrkogård! På den ligger bl a Edith Piaf och Fredrik Chopin begravna. Väldigt helt sjuk kyrkogård. Och även rondell. Fast den såg vi förresten igår. Det är i den Triumfbågen står.

Idag gav vi även två tiggande barn av vår franska baguette. Vi satte oss utanför Louvren för att äta lite egenhandlad frukost. Biggaråer, tomater, ost, baguette, juice... you name it. Supermysigt. Men så kommer barnen. Åter igen. Och det är väl klart de gör det. Men det "roliga" var, att den ena flickan blev glad och nöjd för bröd, trots att vi inte gav några 10 Euro, som hon ville ha enligt lappen. Pojken däremot, han skakade på huvudet och pekade på Natalies juice. När hon sa nej och gav honom ytterligare bröd så pekade han ÄNNU mer på juicen. Sen fick han lite ost. Ganska mycket ost. Faktiskt halva vårt ostpaket med skrattande kon. Pah! Vi kan härmed klassificeras som goda människor.



Igår sa vi skål fler hundra meter upp i luften. :)


Bon voyage! :D

Pernilla: Iiiiiiih! Du har så rätt! Vi har det super! Jag vill höra ALLT om London sen. Är så glad att ni hade det super. Och att Kalmar finns kvar. <3

Pappa: Ja, nog fattade jag det allt. ;) Gener talar samma språk har jag hört. Liksom uppväxt. :P Angående husen i Amsterdam förresten, jaaa! Jag såg hur de lutade, skitläskigt! Men häftigt. :) Vattenstäder alltså... får se om det blir ett besök till Venedig också. Bör ha skett typ samma sak?

A-K: Haha, kul att du läser! :D Jag har verkligen bra filmer som jag vill ladda upp, men det tar ju sådan hiiimla tid! Men så fort internetlinan är lite stable och man har ordentligt med tid så kommer det mer! Haha! :D

Rudolf: Ååååh! Jag kom att tänka på när vi stod där i maskinen. Pratade om resor. Nu har vi båda fått gjort det. Fy satan vad lyckat. Allt gott!

12 juni kl 19.51

Bonjour! Sitter för tillfället på det fjärde tåget för idag. Vi är dessutom i det tredje landet för idag; Frankrike! Vi har dessutom korsat halva Nederländerna och Belgien. Om cirka en timme är vi framme i Paris! :D Vi hade kunnat vara där kl 17.30 om vi inte hade varit så snåla... det går nämligen snabbtåg både från Amsterdam och Bryssel till Paris, men det kostar massa extra. Vi har ju redan betalt för tåget, anser vi. ;) Så nu har vi istället på 9 timmar fått se både små städer såsom Tournai och Amiens och större städer såsom Bryssel och Lille. I Bryssel hann vi dock bara med att se stationshuset tyvärr, men fick hjälp av världens trevligaste dam som skrev ut resedokument och ritade och kladdade så att vi skulle hitta rätt plattformar vid de korta bytena vi hade. Vi hade även en superlångsam upplevelse på McDonald's i Lille Flandres, som ligger vid den belgisk-franska gränsen. Har aldrig upplevt en långsammare kö! Appropå kö köade jag en timme igår. Till Anne Franks hus. Jag var skitirriterad hela vägen fram, dels för att jag inte hade sällskap (Natalie hade redan varit där och passade på att trosa shoppinggatan fram istället :) och dels för att jag inte kom på någon slogan till cykeltaxichauffören som utlyste den lilla tävlingen helt spontant i den 40 meter långa kön. Den som kom på en bra slogan till hans ”företag” (dvs cykeltaxin) skulle få gratis skjuts tillbaka till centrum efter besöket. Hur svårt kan det va!? Skitsvårt var det. Fuck.

Men allt eftersom jag närmade mig ingången, efter en sisådär 57 minuters köande med trötta, skrikande barn springandes runt fötterna och hjärnan på högvarv för att komma på en slogan, släppte irritationen. Så fort man kom in så blev alla tysta, Anne Franks citat från boken var skrivna på väggarna längs hela museumturen, små videosekvenser med intervjuer eller gamla inspelningar med Anne Franks pappa, de som arbetade i den icke-gömda delen av huset under tiden familjen gömde sig där och liknande. Jag vet inte om det var av utmattning eller ensamhet eller ohjälplighet, men jag gick runt och grät och snorade som en tok där inne. Och inga näsdukar hade jag heller... så det blir till att tvätta ärmen på tröjan snarast möjligt. Allvarligt. Jag blev jätteberörd verkligen. Det var ett riktigt, riktigt bra museum. Jag har en tendens att tröttna efter en halvtimme på ett museum. Tycker det är för mycket text, för lite action osv... men det här var annorlunda. Jag läste vartenda ord på varenda skylt. Och grät. Gå dit om du åker till Amsterdam. Lova. Det är starkt.

Det var fotoförbud inne i huset (vilket är bra!), så jag fick foto ingången
och huset utifrån för att bevisa att jag varit där. :P

I övrigt hände det en hel massa mer i Amsterdam igår. Haha!!! EN HELT JÄKLA SJUK DAG, KVÄLL OCH NATT!!! Så himla synd att mitt kamerabatteri dog mitt i allt.. men vi hade verkligen... asskoj! Min röst är helt borta idag... det blev inte många timmars sömn och... ja. Vissa dagar mår man bättre än andra helt enkelt. :) Rätt skönt att ha en tågåkardag idag, om man säger så. Den extrema tröttheten och utmattningen har resulterat i en hel del snygga och en hel del fula sovpositioner samt minst tre deciliter tillsammans samlat dregel under de fyra tågturerna vi halvsovit oss igenom idag. Jag kan knappt förstå vart jag hittade energin till att plocka upp datorn och börja skriva någonstans. Antagligen var det på grund av att eluttaget på det här hypermoderna tåget skrek ”koooooom till mig, anvääänd miiig!!!”. Man får ju lyda.

Här är lite "Amsterdamiga" landmärken som vi fångats på bild tillsammans med. :)



Heineken museum


"I amsterdam"


Naturligtvis väljer jag "ter(ese)" :)

Glass!


Nåja, vet ju inte när detta kommer kunna publiceras, men vi ska faktiskt bo ”gratis” inatt. Kanske imorgon natt också, med lite tur. I ren desperation skrev jag ett inlägg på CouchSurfing igår i gruppen ”emergency Paris” eller något liknande namn, där man får skriva om man fortfarande, trots idoga försök, inte hittat någon som vill/kan hosta en. Postade mitt telefonnummer också och skrev att vi var 2 helt underbara damer som man kommer ha skitkul med. Fem minuter efter att jag postat det fick jag ett SMS att vi var välkomna till Henzo på Rue du Docteur Emile Roux 13, Clichy, France. Helt fantastiskt va?! Så dit ska vi hitta nu, efter att ha klivit av på Paris, antagligen rätt stora, centralstation. Med tanke på vad jag lovade i akutinlägget har vi ju dock en hel del att leva upp till. Man får hoppas att en natts sömn gör susen, för just denna kväll kan vi vara det lamaste sällskapet Paris skådat.

Åter till gårdagen. Vi inleder dagen med att promenera från det första vandrarhemmet till nästa; båten Vertigo på ”pier 2 on the opposite of Nemo”. Nemo är ett stort tekniskt museum som verkar vara lite som Tom Titt. Vi var in där och kikade i entrén eftersom det ändå regnade som sjutton. Jag önskar så att jag var barn igen i stunder som den. Eller åtminstone tilläts släppa ut det barn som finns där inne. Löpa amok och fascineras av konstiga lukter och optiska fenomen och somna av utmattning redan på tunnelbanan hem (barnminne från Stockholmsresa med Marie och pappsi :)

På Nemo har man såhär kul. :)


Och svenskt godis! :O

I alla fall, den otrooooligt lilla båten vi ska sova på ägs av Monique, en dam med slarvigt uppsatt hår, delvis svart tandkött, hes röst och foppa-tofflor. Hon ger ett otroligt skrämmande intryck och man ogillar henne direkt. Men båten är fin. Och jätteliten. Allt eftersom man pratar vidare med Monique och hon visar oss runt på båten börjar man sakta att älska henne istället. En helt underbar och unik människa som tar uttrycken sarkasm och ironi till en helt ny nivå! :) Det var med en liten tår i ögat vi sa hej då till henne i morse. När vi tackade för frukost och uppehälle framkom det att hon dessutom hade full koll på att vi kom hem kl 7 på morgonen och minsann inte hade sovit där, utan varit ute och slirat! Men hennes tonfall uttryckte att det var helt i sin ordning. Haha! Hon var så fräck. Hela tiden med glimten i ögat. Hon ville liksom ge sken av att hon inte brydde sig om sina gäster, men ändå märkte man innerst inne att hon gjorde det som bara den. Underbar helt enkelt. Underbar.

 

Litet.


Jättelitet!


Men ändå så underbart. Monique <3

Annat som hände? Ptja... t ex blev vi uppdragna på en ”Beer-bike” av ett svensexa-gäng. Det hade kunnat sluta mycket illa med tanke på fyllestatusen som rådde på de som cyklade cykeln... men det gick bra! Några fläckar öl här och där och med allt fångat på film så är det en upplevelse jag är helt igenom nöjd med. Som ”tack för att vi fick åka” (FICK?! Tvingades!) ville brudgummen prompt att vi skulle köpa av honom 1. Analkulor för 5 Euro, eller 2. En penis av deg för 2 Euro eller 3. En kondom för 1 Euro. Efter lite dividerande blev det 2 kondomer för 1 Euro eftersom han inte hade tid att vänta på att vi letade efter mynten och Beer bik'en med alla hans vänner på försvann mot fjärran. Han rusade iväg 1 Euro rikare skrikande och tackandes. Skum, men mycket rolig upplevelse. :)

 
Beer bike! :)

Här kan man följa händeseförloppet... :)

http://www.youtube.com/watch?v=bQxzqdA5JBQ

http://www.youtube.com/watch?v=12kdJwdSO84

Natalie och jag strosade annars runt i staden i eftermiddagssolen som till sist kikade fram och fick till ett par tjusiga bilder på oss på några av de hundratals broar som finns att välja på. Så otroligt fint.

På kvällen lyckades vi även hitta den bro som Natalie påstår är ett av de vanligaste vykortsmotiven från Amsterdam. Jag kan inte minnas att jag sett det en enda gång, men gör jag det nu kommer jag definitivt att komma ihåg det. :) Vi halvkolliderade också nästan med två norrmän som cyklat vilse medan vi tittade på kartan och gick samtidigt, så vi delade med oss av vår karta och vårt fenomenala lokalsinne (som jag helt tillägnar Natalie ;P). Som tack fick vi skjuts till centrum och en hel del skönt häng i norsk-svensk anda, som jag saknat! Norgeee! :)

Lite julstämning nästan. :)

Nåja. Nu är det Paris som gäller. Spännande! :D Lite synd att vi inte hann se Bryssel när vi ändå var där, men sån't är livet. Sån't är livet när man tågluffar i 22 dagar. Man hinner inte allt. Det är kul och förvånansvärt ändå vad mycket man ser från tågrälsen. När man väl lyckas hålla ögonen öppna. ;) En hel del anabola Belgian Blue-tjurar på den belgiska landsbygden t ex. Sorgligt. :(

När jag publicerar detta har vi ju redan träffat Henzo. Förhoppningsvis har vi också fått uppleva att han är en snäll och bra person. Han hade fått väldigt fina omdömen av tidigare surfare, då jag är egentligen inte orolig, men klart man är lite nervös. Detta är ändå den första surfing-upplevelsen för både mig och Natalie. Men att hosta har ju gått bra, så detta ska nog inte bli några problem. Vad han än har för säng, soffa eller golv att erbjuda så kommer vi att somna som... stenade DJUR! Sådan otrolig trötthet råder att jag blir helt.... TRÖTT!

I nästa inlägg hoppas jag att jag har Eiffeltornet på huvudet! Mhm. Jag menar det...

Pussinuss

UPDATE UPDATE: Vi har kommit fram till Henzo! Han är schysst och vi kommer från och med imorgon bo i en säng. I natt ska vi tydligen dela säng med 3 andra tjejer... alltså 5 i en säng. Vet inte riktigt hur det ska gå... de är nämligen inte hemma, så vi kan inte riktigt lösa problemet. Vet inte riktigt hur han tänkte där, så vi får väl se om det blir till att bädda ut alla kläder man har på golvet och göra sig en egen säng eller inte. Hm. Vi har iaf tak över huvudet och Henzo flyttar ut ur sitt rum för att ge plats till inte mindre än 5 andra. Kanske är det det som är att vara dumsnäll... UPDATE UPDATE