Två Töser Åker Tåg

Zagreb tågstation den 22 juni 2011, kl 1.20

Det femte godståget bestående av minst 50 vagnar åkte just förbi. Det gnisslade och hade sig och lät jätteilla. Precis som de andra fyra också har gjort. Paret på bänken bredvid oss dricker öl och mannen röker nu den 7:e cigaretten i ordningen sedan vi satte oss här för... låt se... 1,5 timme sedan. Satte oss på en bänk på perrong 2 på Zagrebs tågstation. Det gjorde vi efter att ha anlänt med ett försenat tåg från Villbach (en stad i Österrike), vilken vi tidigare tagit buss till från Venedig. Vi har varit på resande fot sedan kl 8.30 i morse och är... trötta. Griniga. Irriterade. Frustrerade. Och just då, just då, kommer tågförseningen. Dessutom mitt i natten...

Det har funnits bättre dagar på den här resan än denna...

Vi sade adjö till fantastiska Verona kl 8-9 som sagt och tog tåget mot Venedig. Tåget visade sig vara helt fullproppat och blev därför det första tåget vi var tvungna att stå på sedan vi lämnade Sverige den 8 juni. Skönt att vi klarat oss så länge i alla fall, då ståplats enligt en del före detta tågluffare tenderar vara vanligt när man tågluffar under sommarmånaderna. Så egentligen ska vi väl skatta oss lyckliga, men det var hur man än vrider och vänder på det en seg och jobbig början på dagen.

När vi äntligen kommer fram för att låsa in de alltmer tyngande väskorna i bagageskåp visar det sig att kön är milslång och går i snigelfart. GAH! Vi hade tidigare kollat upp vilka alternativ det fanns för att ta sig från Venedig till Split under kvällen/natten. Inget var bra. Men vad gör man? Jo, man väljer ett av dem, trots att inget är bra, eftersom man så gärna vill till Split.

Alt. 1:
Venedig – Villbach (Österrike), buss, en rejäl omväg samt 100 kr extra pga av buss, kl 15:20-18:50
Villbach – Zagreb, tåg kl 19:25-23.36
Zagreb – Split, nattåg, kl 23:45-8:36

Alt 2:
Venedig – Zagreb, nattåg, kl 21:20-4:20
Zagreb – Split, tåg, kl 8:50-13:38

Trots klara nackdelar med de båda alternativen valde vi till sist alternativ 1, vilket vi nu surt ångrar. Huvudanledningen var att vi inte orkade bära ryggsäckarna och att vi skulle ha blivit ruinerade i Venedig om vi stannade hela dagen. 5 timmar fick vara tillräckligt i denna turisttäta stad. Väldigt, väldigt fin var den ju, men med trötta huvuden, kroppar och sinnen som bara längtar efter sol, bad och avkoppling var det nästan plågsamt att gå runt där bland alla tyskar, asiater och amerikaner och försöka njuta i 33 graders värme med 20 kg på ryggen. Resultat: SVETT. Ger gärna Venedig en ny chans en annan dag, men idag var helt enkelt inte den rätta dagen.


Ett glatt moment i en lite jobbig tillvaro.




Frustrationens blick.


Och en gondol i en gränd. Såklart.

Vi spenderade merparten av tiden i Venedig med att stå i kö och gå runt, gärna också fram och tillbaka samma väg som vi redan gått 3 gånger över höga, långa, asjobbiga broar. Vi gick mellan de olika kontor som de olika informationsdiskarna vi köade för ständigt lotsade oss vidare till. Allt detta gjorde vi från samma stund som vi anlände, egentligen bara för att komma därifrån. Sjukt. Klockan 13 hade vi äntligen fixat biljetten från Venedig-Villbach. En buss som skulle gå 15:20. Tada! Två timmar kvar i Venedig. Vi gick över en bro, såg visserligen en hel del fina och söta gränder, kanaler, gondoler och gondoljärer, men tror vi båda helst tyckte det var allra skönast att bara sitta ner och ta något att äta och dricka. Detta gjorde vi, och gick sedan mot ”people mover” (big HAHAHA för namnet) som var som en liten... rälsbuss i luften som gick på 2 minuter och fraktade en från originalbussterminalen till den nya terminalen. Där väntade en hypermodern Österrikisk buss på oss. På den snikade vi dessutom till oss frontplatserna på övervåningen. Panorama view! :D Det var det första bra som hände den här dagen. MEN bussen kör inte på utsatt tid! Efter 20 minuter rullar vi äntligen och vi blir åter igen irriterade och oroliga att vi inte ska hinna med bytet till tåget i Villbach. När vi väl närmar oss Alperna är dock denna oro som bortblåst, för OJ vad fint och vackert och förstummande maffigt det var. Wow! Vattenfall och vita, om vartannat mixat med blåa, små bäckar och floder flöt fram mellan bergen. Gröna och gråa alptoppar som omringade oss på båda sidor. Och de badade i små vita och tussiga moln. IIH! Lycka! :D



Myys!


Magnifikt!




Och i tid kom vi fram. På något konstgit vis... vi hade gott om tid innan tåget skulle gå och hann till och med gå in på en mataffär och uppleva samma matbutiks-logik som hemma. Mums! Det kändes som man hade färdats låååångt uppåt och hemåt bara för att det kändes så pass likt Sverige helt plötsligt. Ordning och reda, pengar på fredag! Typ. Så där handlade vi på oss lite frukt, lite chips, lite godis och massa dryck för att klara kvällen och natten på tåg. Sätter oss på tåget, får en helt egen kupé och breder ut oss som bara den och tänker ”men NU så, nu löser det sig”. Klockan blir 19:25 och vi bara väntar på det där ögonblicket: visslan från konduktören, dörrar som slås igen och kroppen som lite lätt trycks bakåt när tåget sakta börjar rulla och det börjar klucka lite lät. Men.... det kommer inte! Inte på 5 minuter. Inte på 10. Inte på 20! Efter 20 kommer konduktören och berättar att han inte vet hur lång tid det kommer att ta, men att ”linjen är död”. Förödande för oss som har 9 minuter på oss att byta tåg i Zagreb. Vi kör klagosången gånger 1000 i vår lilla kupé och kryper på väggarna över det faktum att vi kommer att få sitta 8 timmar på Zagreb station och vänta på morgontåget. Efter 30 minuter rullar vi ändå iväg och vi känner en känsla av... hopplöshet. Fuck. Big time.

Men så kom vyerna. Solen står lågt, lyser orange. Bergstopparna färgas svarta, mörkblå och mörkgrå och där bakom är himlen rosa och gul och blå och orange. Åkrarna och fälten närapå glittrar i olika nyanser av grönt medan vi långsamt kluckar fram på spåret med rutorna neddragna. Med vinden i håret och med ett leende på läpparna ser man små bergsbyar, kossor, getter, får och berg svischa förbi vart man än tittar. I var liten by finns minst en vacker liten kyrka. Det är så otroligt vackert att jag inte kan sluta le när jag står där och hänger ut genom fönstret. Vill bara fortsätta åka. Alltid. Vill inte att solen inte ska gå ned. Det är så perfekt. Det är sådär som på film. Ja. Som i turistbroschyrer. Sådär som de framställer tågluffande på SJ. Sådär som det inte riktigt har varit. Men plötsligt är det så. Och det är helt otroligt. Medelhavskusten i all ära, men det här var så... FANTASTISKT vackert och äkta och genuint. Jag hade min bästa romantic gaze någonsin. Och såhär i efterhand tror jag att jag är glad att kamerabatteriet var dött sedan länge. Jag var skitsur ett tag, men sen insåg man, sådär som man gör ibland, att foton eller filmer inte kommer att kunna återskapa känslan på något sätt ändå, utan kanske snarare riskerar att förstöra minnet.

Jodå, nog bor det poesi och romantik inom oss alla. ;)

När mörkret väl lagt sig var det till att stänga fönster och dörrar och istället socialisera med en slovensk tjej som satt sig i vår kupé. Hon kunde ge oss en del bra tips om Kroatien och dessutom lugna oss och berätta att det var fullt normalt att det kom 10 poliser in på tåget vid gränsen mellan Slovenien och Kroatien med aggressiviteten i högsta hugg. Detta var såklart eftersom vi lämnade EU, hade inte alls tänkt på det innan. Det har gått sjukt smidigt mellan länderna i övrigt ju. Yeah. Vi fick hur som helst visa passet för 2 av dem, berätta att vi inte hade något att deklarera för en av dem, en stämpel i passet utav en av dem samt möta en arg blick från 6 av dem. Vi blir stående en kvart vid gränsen och det sista hoppet att vi kanske hade kört in förseningen och kaaanske, kanske skulle hinna med tåget i Zagreb, det släcktes för gott.

Vi hoppar (bokstavligen! Sjukt högt steg från tåget till perrongen!) av tåget. Uppgivna. Tittar upp på en tavla. Split står det. Och så 23.45. Det måste ju vara vårt tåg. Som fortfarande står kvar, trots att det skulle gått för 15 minuter sedan. Vänta nu. Oj! Det står 40 också. 40 minuter. 40 minuters försening ju! JAAAAAAAA!!! FLYT!!! Vi KOMMER hinna med det och slippa sitta på centralen till kl 8.50 imorgon bitti!! :D Elleeeeer?

Som sagt. Siffran 40 växte till 65. Lagom till det hade gått 65 min och vi äääntligen trodde vi skulle få kliva på växte det till 110. Om 5 minuter har det gått 110 minuter. Nästan 2 timmar. Hoppas innerligt att siffran inte växer en gång till. Extreeemt psykiskt påfrestande. NU KOMMER TÅGET!!! SHUT DOWN. God natt!

---

NYVAKEN! Strax innan 2 rullade tåget till sist in på perrong 2. Med den tighta budget som vi har valde vi att ta den vagnen där det inte kostar något extra... först. Men med fulla balkaneser och gråtande barn var det inte ens att tänka på om man ville sova. Kvar fanns alternativen liggvagn eller ”komfort”-vagn för 14 resp. 5 Euro. I varsin komfortstol vaknade vi just upp med nackvärk och svidande ögon. Klockan är 7.30 och vi har nog lyckats sova åtminstone ett par timmar på detta skumpande tåg. De släckte inte ned vagnen, så jag är evigt tacksam för det gratis sov-kit som jag fick av Forex på TUR-mässan som jag slängde i väskan i sista sekunden innan jag drog. Ögonlapp, öronproppar och en liten uppblåsbar kudde. Kudden blev dock utkonkurrerad av min andra medhavda campingkudde. Fick även glädje av mina svindyra reselakan från Haglöfs. Tjohoo vad de är mjuka och sköna! Med hjälp av fotstöd, ryggsäck, lakan, kudde, sov-kit och två rosa sammetsstolar i komfortklass lyckades jag bygga en kreation som liknade en säng till mångt och mycket. Det brast dock lite på längd-fronten, men i trötthetsstatusen som rådde (och som fortfarande rår) så är man inte kräsen över huvudtaget. Tågkonduktören är för övrigt en liten kopia av Monique som ägde båten vi ”sov på” i Amsterdam. Han ger ett helt otroligt avskräckande intryck där mitt i natten, pratar högt på vad jag tror kan vara kroatiska och gestikulerar, men mjuknar upp när man ser ut som ett sleep walking frågetecken som vid minsta ytterligare lilla motgång kommer börja gråta. Tror det syntes rakt igenom. Han är snäll nu. Han gillar oss och vill hjälpa oss. Han tycker lite synd om oss. Men han lurade just Natalie på en svindyr kaffe. Haha. Vad fan!

Snart kommer vi i alla fall vara i Split. ÄNTLIGEN!!

Prioriteringslista:

1. ÄTA
2. Fixa boende
3. Ladda mobil och kamera
4. BADA!

Update: Tack så OTROLIGT mycket för era fina kommentarer! Jag blir så himla himla suuuperglad! Puss! :D