Två Töser Åker Tåg

Jahaja... ibland är "imorgon" längre bort än man kan tro. Hemma i Sverige har vi varit i... få se nu... 6 dagar! Åter igen känns det som en evighet. Först var vi ute och reste i flera månader kändes det som. Och nu har man varit hemma i åtminstone flera veckor. Känns det som. Det här med tidsperspektiv alltså... fy!

Sista natten i Rom MÅSTE ju bara nedskrivas, det vore big fail om den skulle falla i glömska nämligen. Egentligen är det inte så märkvärdigt. MEN;

Planen var att kl 20 låsa in våra för sista gången packade, oerhört tunga, smutsiga och hatälskade ryggsäckar i en sådan där smart och asdyr förvaringsbox som finns på alla tågstationer. Efter att vi gjort detta skulle vi leva sista natten i Rom som att det vore den sista i våra liv och sedan tidigt på morgonen, typ 4:50, återkomma till stationen, hämta våra för sista gången pacakde, oerhört tunga, smutsiga och hatälskade ryggsäckar och sätta oss på den förbokade flygbussen mot Ciampino flygplats där flyget skulle avgå kl 7:25.

DOCK har liksom Monaco inte heller Rom, _ITALIENS HUVUDSTADS CENTRALSTATION_, några förvaringsboxar, utan enbart bemannad bagageinlämning som stänger kl 23:59 och inte öppnar igen förrän 6:00... BIG STORT FOCKING "OKEJ?!" på det. Till och med Sandvikens station har ju förvaringsboxar!!! Eller jaja... nästan i alla fall. FALUN har! Och Falun är fan inte stort.

Planen brast. Men så kläcker undertecknad den enormt fenomenala idén att vi ska gå in och se allmänt dramatiskt förstörda ut på ett hotell och med desperation fråga om vi, MOT BETALNING, kan få förvara våra för sista gången packade, oerhört tunga, smutsiga och hatälskade ryggsäckar hos dem under natten. Hotellreceptionisten ser allmänt frågande ut, speciellt när jag tillägger att vi gärna BETALAR för denna tjänst. Han höjer ögonbrynen och säger bara "of course" och pekar på en städskrubb. Och någon betalning blir det inte fråga om! DOCK stänger receptionen mellan kl 2-6, och det är därmed under största importance att vi anländer innan 2 och sitter/sover av de sista timmarna inne i stationshuset, fram tills dess att bussen går.

Relativt nöjda försvinner vi ut i den romeska natten. Åker med kvällens sista gående tunnelbana, märk, kl 21!, mot Colloseum för att beskåda detta mästerverk i upplyst form också. Lite svalare och med lite färre turister än sist beskådar vi, fotar och drar vidare. Vi betar av de ställen som vi har pratat om att vi vill se men ännu inte hunnit med. Går längs Tibern och tar in den atmosfär som sprutar ut från de restauranger och uteserveringar som ligger längs med den. Strax innan 23:30 är vi klara med tittandet och måste tvunget bestämma oss för ett ställe att äta på. Efter många nitar hittar vi till sist ett ställe som har öppet och gärna serverar oss den berömda Sista Måltiden. Tack och lov är det min godaste måltid på resan (efter pizzan i Verona), så det hela är inget att gråta över. I alla fall inte om man bortser från det faktum att resan är slut om mindre än ett dygn. När vi kommer på det känns det lite vemodigt, och vi börjar genast prata om allt som har hänt och skrattar åt alla knäppa saker och gång på gång lägger vi oss lite halvt över bordet och stönar ut "åååååååååååh, jaaaaaaaaa, det var sååååå underbart/bra/roligt/jobbigt/fördjävligt/fantastiskt juuuuuuu!!!!" Och så minns vi och ler och skrattar och upprörs. Allt på samma gång.

Strosar runt lite den sista timmen och letar efter en sista fin italiensk glass att intaga. Letar efter ett visst ställe som vi hört talas om genom guideboken men hittar det inte. Det hela slutar med att jag får världens skavsår på "ringtån" och skiter i glassen, bara jag får sitta och slipper gå. Måste gå lite till. Tar av mig skon och går barfota genom stan. Det är ändå the last day in Rome, liksom. Man måste leva lite wild. 

Sätter oss på en busshållsplats och väntar på att nattbussen ska komma. Får vänta en halvtimme och vi börjar bli oroliga att vi inte ska hinna till hotellet och hämta de där väskorna som står i en städskrubb innan kl 2! Under halvtimmen hinner vi fascineras åt de maskiner som suger upp fimpar, flaskor och plastskräp från gatorna nattetid... först går en man och sopar ut allt som ligger på trottoaren på bilvägen, sen kommer bilen och suger upp allt i ett nafs!

Bussen kommer och vi hinner i god tid till hotellet för att hämta väskorna. Vi får till och med låna toan. Går till den mycket närbelägna stationen för att få oss lite välbehövlig och efterlängtad vila inne på en bänk eller så.

Vi går mot de automatiskt öppnande dörrarna.
Stannar oväntat upp med lätt bakåtlut.
- NOTHING HAPPENS!

Testar dörrarna bredvid.
- STÄNGT! CLOSED! NJET!

WTF!?!?!?!?!?!? Neeeeeeeeeeeeeeejjjjjj!!!!!! Det är stängt. Hela natten. Runt om oss ligger smutsiga människor och sover på diverse egna kompositioner. Det är bara att inse - vi är just nu, liksom dem, hemlösa. Tack och lov bara i 3 timmar framåt. Men det kom att bli de längsta 3 timmarna på mycket, mycket länge...

Efter en hel del stöneri, höga klagomål om Roms oduglighet och obegriplighet när det gäller detta och... eheehheerrm... fula ord, finner vi oss en plats på en gräsplätt en liten bit bort. Där slår vi oss ner med våra för sista gången packade, oerhört tunga, smutsiga och hatälskade ryggsäckar. Drar upp saker som kan vara bra att ligga på. Vid det här laget har vi redan gått i bajs, suttit i kiss och klivit i gammalt tuggummi för länge sedan, så det är bara att gilla läget. Det luktar fan vidrigt, men det är ju... the last night in Rome, och vi måste leva lite wild. Precis bredvid oss på gräsplätten har vi på höger sida - en stor klocka, så att vi inte missar bussen. På vänster sida - en grön knöl. En grön knöl som verkar vara Roms mest lugna och skönast nedbäddade uteliggare. Vi kunde med andra ord inte valt en bättre plats att spendera vår natt på än denna. Framför oss löper en rätt så trafikerad väg, vilket känns som en trygghet. Skulle det hända något så skulle någon, förhoppningsvis också någon som bryr sig, se det och därför göra något åt saken. Kollar till höger på den stora klockan. 2.15. Jaha. Ska vi testa sova lite? Neeej. Det är för farligt. Vi sitter. Tittar rakt ut i luften. Ser nog allmänt tappade ut. Lost of hope, lost of faith. Men så stannar det en bil vid rödljusen som inte ENBART stirrar som ett freak, utan faktiskt skriker "Last offer girls, you get the room for 30 Euro!" och ler sitt bredaste leende. Denna man har nämligen tidigare frågat oss, medan vi vandrade runt utanför stationen med ögon hängandes i hakhöjd, mungipor i armhålehöjd och axlar i knähöjd, om vi möööööjligtvis var "surtshing for accomendation lejdiiiis?". Vi berättade att det handlade om bara 2,5 h och därför var lugnt, vi skulle sätta oss ner och chilla någonstans. Tack ändå. Han står vid rödljuset i 10 minuter. Det blir grönt... det blir rött. Det blir grönt....... Det blir rött. Och det blir grööönt.... och rött. Grönt. Rött. men han står kvar. Snacksalig och dan. Frågar om allt och inget. Vädret i Sverige. Vädret i Rom. Livet i Sverige. Tiden i Rom. Han erbjuder oss att spendera natten gratis hemma hos honom till sist. För att han är "your friend, you swedish are nice people, all of you, just friend, come on, you go for free, sleeeeeep. This is no good for youuu, danger! Do not sit here, that is noo good for jo!"

Till sist åker han. Och vi är nöjda. Han visade sig vara väldigt trevlig till sist och han lyckades övertyga oss om att han faktiskt drev ett Bed & Breakfast, vilket vi tror på. Med tanke på vilken stenkoll han hade på booking.com eller liknande. Han nämnde sin ranking där åtminstone 10 ggr under det 10 minuter långa samtalet. :)

Klockan är 2:45. Känns som att vi suttit på den lilla gräsplätten i en evighet. Tiden går så enooooormt långsamt. Förbi passerar massor av trafik. De flesta bara stirrar. Och stirrar lite till. Ser att vi ser att dom stirrar. De kollar snabbt framåt. Men stirrar sekunden senare lite till. Och sen blir det grönt. Så då kör dom, men likväl stirrar de fortfarande. Livsfarligt ju.

Då och då kommer en chaufför med tillhörande fyllekompisar vilka vevar ner rutan och börjar konversera på italienska. Byter snart till hjälplig engelska, men bryr sig inte så mycket om de svar de får på sina frågor, utan ser mer till att få använda all den engelska de kan. Så någon vidare konversation blir det inte. Rätt var det är kommer det folk gåendes förbi oss. Då slår hjärtat i... ja, satan, HÅRT OCH MYCKET och man håller andan och extra hårt i värdesakerna tills dess att de har passerat. Så pustar man ut. Ingen kniv över strupen heller denna gång. Några som passerar stannar och konverserar. Vi försöker förtvivlat förklara att vi inte alltid kommer att bo där och att det inte är någon större fara med oss. "Our flight. In 4 hours. No problem. Just for now. No worry. We are okeeeey." Korta fraser som ändå inte riktigt går fram. En kille blir helt förundrad och gestikulerar och pratar på precis alla språk utom svenska och engelska. Vi förstår att han är upprörd, men vi vet inte vad vi kan säga för att lugna honom. Han går till sist med tillhörande dramatisk gest. Tänk er "the Egyptian". Den där posen man gör när man förtvivlat höjer axlar och handflator för att man gjort allt man kan och för allt i världen inte förstår hur den andra parten TÄNKER! Vänta. Ska hitta bild.


Ja, lite så såg han ut, helt enkelt. Fast ännu lite mer. Högre upp med axlarna. Och så bakifrån. Medan han gick sin väg.

Mannen med rummet för 30 Euro som sedan blev gratis kör förbi igen, denna gången åt andra hållet och därmed betydligt längre bort, skriker och gestikulerar med tummen upp/ner "EVERYTHING OKEEEEEEY?!!?!?!" medan han färdas framåt. Oerhört komisk och väldigt vänskaplig gest. Vi skrattar och gör tummen uppåt. Man undrar stilla om vårt välbefinnande väger tyngre än hans egen nattsömn eller om han fortfarande hoppas på att vi ska följa med honom...

Nåja, klockan blir 3:00. Såja, bara en timme kvar! Jag och Natalie spenderar de oooerhört långsamma minutrarna med att göra en ordlek. Länder. Slutar det på A ska du komma på ett land som börjar på A. Och då ska jag komma på ett land på den bokstaven som det landet slutar på. Slutsats: alla länder slutar på N, D och A. Värdelöst ämne i denna lek. Ett tips bara. Djur var däremot rätt bra. Ett tips bara.

Men NU vet ni. Nu händer det SJUKASTE! Den gröna knölen FLYGER upp från sin lilla grop, helt ROSENRASANDE. I samma stund kommer ytterligare en sådan här skräp-uppsugnings-maskin och suger upp plast och fimpar från gatorna. Uteliggaren kastar precis ALLA sina tillhörigheter framför denna uppsugar-maskin och skriker saker på ett för oss obegripligt språk... jo, antagligen italienska. :P Nu snackar vi alltså jacka, byxor, tröjor, SAKER, VÄSKA - ALLT! Det enda hon behåller och våldsamt packar ner i sin lilla påse är den gröna sovsäcken. Med stor precision och vana packar hon våldsamt ner den i påsen samtidigt som hon skriker och gestikulerar mot de snubbar som hoppat ur maskinen för att plocka bort det hon slängde framför den. De försöker prata med henne, men hon är rätt... bestämd på sin sak. Utstående och ständigt återkommande ord var "Polizi" och "kriminali". Vi sitter som två fågelholkar och bara stirrar på hela händelseförloppet. Sällan har man skådat en så oerhört arg och ilsken människa. I alla fall bara sådär, straight from sleep - till DET DÄR! Antagligen droger eller psykisk instabilitet som spökade såklart. Hon har det förmodligen inte helt lätt. I samma stund har ytterligare en italienare stannat för att försöka tala oss till rätta. Så han sitter där medan det händer. Skakar på huvudet. Tittar menande på oss och tycker verkligen inte att vi borde sitta kvar där. För första gången kändes det som att vi håller med. Jag tittar på Natalie och hon tittar på mig... och vi kommer överens om att det kanske är dags att förflytta sig... det är trots allt bara 50 minuter kvar till busstationen öppnar. Sekunden efter kommer den oerhört arga damen och går förbi bakom oss. Spottandes, fräsandes, skrikandes bort mot maskinen och gubbarna i den. De bryr sig inte längre och viftar bort henne. Mitt hjärta slår i maxfart och jag vågar knappt titta på henne. Vi ser hur gubbarna hoppar in i sugmaskinen och till vår förvåning också att allt hon slängde ut ligger kvar på gatan. De trycker på gasen och SWOSCH - in åker allt. Väska, kläder, saker... heeelt galet. 10 sekunder efter hör vi henne skrika en bit bort, kollar snabbt bakåt, ser hur hon gör en kaströrelse och CRASH så åker en stor glasflaska som hon kastar mot oss i marken. Det var inte så att den var jättenära och vi riskerade att få den på oss. Men det var definitivt det ultimata beviset på att det var dags. Gräsplätten skulle inte bebos mer - inte heller av oss.

Vi "blir av" med italienaren och småspringer bortåt stationen. Känns rätt olustigt hela grejen. Står ett par nattbussar och går. Riktigt smutsig och avgasrik luft, men satan vad mycket tryggare det kändes med ett par rökande busschaufförer omkring sig. De kollade givetvis rätt konstigt på oss, men vad ska man göra? Vi satt av den sista halvtimmen i smogen, hostandes, klagandes och helt sjukt slitna. Ser den arga damen strosa över busshållsplatserna, men ser henne också försvinna rätt snabbt. Skönt. 

Klockan blir äntligen 4. Vi går bort mot busstationen och får en plats på den första bussen. Både jag och Natalie somnar som stockar så fort vi sätter oss i sätena och sover fram till flygplatsen. Detta kan inte ha varit mer än 30 minuter, men det kändes som att man sovit en hel natt. Väl inne på flygplatsen finns inte en enda soffa eller bänk, så det blir till att sova 1,5 h på marmorgolvet. Hårt, kallt och obekvämt, men just i denna stund helt obetalbart! SÖMN! Ställer något slags alarm bara utifall. Vaknar 6:10 med neddreglad kudde och totalt förvirrad. Ställer oss i kön. Den går verkligen i snigelfart och jag ser till att vi får tränga oss före hela kön eftersom det stod att vår check in skulle stänga om bara 15 minuter. Detta visade sig vara helt i onödan eftersom vi fick vänta typ 1 timme inne vid gaten ändå. BAH!

Flygningen går bra. Det är oerhört gult på planet. Känns lite som ett leksaksplan. Ryanair va! Vi landar i tid. Det är asvarmt. Göteborg. Sverige! Luft! Trygghet! Prydligt! Rent! Blått! Grönt. MUMMMMMMS! :D 

Följer med Natalie hem, fixar och donar lite. Mamma fixar en sista-minuten tågbiljett hem till Kalmar och jag somnar gång på gång på tåget. Trött så det förslår! Försöker läsa men bara tappar boken. Mer dreggel. Sällan har Terese varit så trött.

Anländer till Kalmar. Ler stort när jag ser slottet. För då vet jag ju att jag är i Kalmar, visst då? ;) Bestämmer att jag ska ta den för sista gången packade, oerhört tunga, smutsiga och hatälskade ryggsäcken på en ordentlig sista tur och tar vägen längs slottet och vattnet hem. Det är en jätteomväg, men garanterat värt. Suga in dofterna, synen av havet, barnen, stranden och vajande träd. Och det var precis så underbart. Fram tills dess att skavsåren gör sig påminda igen. HAHA. Går barfota hela vägen hem. Inklusive under juice, mjölk och brödhandling på ICA Södercentrum. Ser ut som en riktig luffare när jag går runt där inne. Tejp på fötterna. Svarta fötter i övrigt, och då inte bara under, utan överallt! Ryggan ryggen och svetten lackandes. Möter Julia från klassen och får snabbt dra hela tågluffs-storyn för henne. Inser att det var en jäkla bra resa. Vi har hunnit se otroligt mycket men ändå hunnit njuta. Helt klart super!

Kommer hem. Testar en sista gång att sätta på kameran. Suckar redan i förhand när jag tänker på att jag inte har en aning om vart jag har försäkringspapprerna. Och att butiken jag köpte den i bara finns i Stockholm och Göteborg. Den ger lite fina digitala ljud ifrån sig och........ TROR NI INTE ATT DEN GÅR IGÅNG!?!!??! JODÅ, NOG FAAN GÖR DEN DET! Och det låter såklart superkorkat att blir upprörd över en sådan sak, men liksom VA!? Jag gjorde inget särskilt för att paja den och inget särskilt för att laga den. VAD hände? VAD?!?!? AAAAAAARRRRHHH! Hade jag testat när vi fortfarande var i Rom hade den kanske funkat där. Men jag begravde den ju längst ner i väskan efter att engångskameran inhandlats. I ren frustration! Fy sjutton alltså! Så HÄR frustrerad blev jag:


Ja, ni fattar.

Och sen då? Ja. Sen drog sommarlovet igång på riktigt. Sedan hemkomst har det hunnit festats järnet och jag har spenderat massa kvalitetstid med vänner och housies. Har verkligen haft helt fantastiska dagar i Kalmar! Alldeles för fantastiska. Rent utav. :-/ Men nu är jag hemma. Och det är också fint.


Detta innebär en tågluff för mig:

Att ständigt
... vara TRÖTT, både fysiskt och psykiskt.
... förundras över hur korta avstånd det egentligen är mellan länder och städer i Europa.
... svettas kopiöst ELLER frysa kollosalt.
... springa i storstäders stora tunnelbanesystem och halvt om halvt kvävas av alla, antagligen gravt ohälsosamma, partiklar man andas in.

Att allt eftersom
... inte orka bry sig om att man har en fläck på tröjan eller smutsiga fötter.
... lära sig somna på vilka konstiga ställen som helst, i vilka konstiga positioner som helst, på vilket konsigt underlag som helst, i vilken konstig omgivning som helst.
... inse att halva ens budget kommer gå åt till att köpa apdyrt flaskvatten.

Men mest av allt
... är det ett UNDERBART sätt att resa på! Man träffar folk precis hela tiden!
... är man hur hållbar som helst i sitt resande om man jämför med att istället göra korta weekendflygningar till alla dessa städer.
... har man sjukt mycket att minnas tillbaka på och massor av tid att njuta av det som hänt. Tågtiden är bästa tiden för återhämtning och refektion - helt perfekt! Hälften av alla bra blogginlägg är ju skrivna på just tåg!  :D

Detta har verkligen varit heeeeelt underbart.
Vi planerar redan för Östeuropa augusti 2012... ;)

Vill passa på att tacka Natalie, det är så himla häftigt att vi, som bara träffats i en vecka + några timmar en helg i Göteborg, lyckas ha det så ofantligt kul och bra tillsammans - MEEEEEEUUUUUUUUOW! ;D




Vadå, skulle JAG pronera?! ;)


Mina tre räddare i nöden. Flip-flopsen gick sjukt hårt åt. De SMÄLTE till och med under trampdynorna. :)


Utan denna "travel report" är biljetten ogiltig sades det... men... det var aldrig någon konduktör som var den minsta intresserad. :P 


Innan

 
Efter. :)

Glad svensk sommar på er!
See you around! You and the mosquitos!